mellan filmerna

Jag har sett två filmer på festivalen idag, den första hette Shrink och var inte bra, den andra hette Miss Kicki och var bra. Det ska jag skriva mer om snart. Mellan filmerna fikade vi på Café 60, och där får man inte vara ledsen. Vi smet in ändå och väl inne hittade vi en stackars herrelös förlovningsring. Och en kräftsallad. Åh när jag jobbade på Nöjesguiden för tusen år sen åt jag dem all the time. Så jäkla goda sallader.

hittade ett nytt café idag

mysigt var inte exakt ordet, men guuuuud, gröt! Hur länge sen var inte det? Gröt och macka och ägg och kaffe. Man fick även välja kräm (!) eller fil och musli. Kände genuin frukostlycka och prislappen landade på 45 kronor. Toppen ju.

Men åååååh

Ah okej jag hade klackarna igår igen, tio centimeter längre och fabolous och alla vanliga kläder (läs: såna man kan röra sig i) är kvar på jobbet och här ligger jag och det är sol ute (första på en månad) och mina fötter gör så sjukt ont och min klänning från igår ligger ihopslängd i ett hörn och allt det här vore helt hanterbart om det inte vore så att vi är hos min kille. Inte hos mig. Går runt och vet inte hur jag ska kunna ta mig härifrån, det kommer bli en jävla walk of shame på krumma ben med knivsmärta i trampdynorna och jag är hungrig och det finns ingen mat och min kille kommer sova femhundra timmar till och inatt blev jag sur på honom för att han inte BRYDDE sig när Elisabeth Söderström hade dött (glömde berätta att hon var mormors bästis och kusin) och innan dess dansade jag på en högtalare och jag skäms lite när jag tänker på det nu men what to do it's already done. Liksom. Ont i huvudet har jag också. Ajje.

Clap Your Hands

Det här har hållit på i flera år nu. Varenda, och då menar jag varenda, gång jag hör Clap Your Hands Say Yeah så tänker jag att det är det enda band jag inte sett som jag måste få se. Jag måste få se Clap Your Hands. Jag måste få se Clap Your Hands. Jag älskar dem, jag älskar dem så jag inte kan gå på normalt sätt när jag lyssnar på dem i hörlurar, jag älskar dem så att jag vill skrika och sparkas och gråta och skratta samtidigt. När ska jag någonsin få se Clap Your Hands? Va? Vem bokar dem i Sverige? Är det vi, möjligtvis. Eh nej det är det inte för då skulle vi ha GJORT det nu för länge sedan. Clap Your Hands får mig att vilja flytta till New York och obs jag vill inte ens flytta till New York som alla andra, jag vill vara HÄR. Men jag vill se Clap Your Hands. Fan också kan jag inte bara få GÖRA det? Luger? Hoho?

Här: en av deras tre bästa. Ingen aning vad han som lagt musiken till sin video vill ha sagt med den men skitsamma. It's for the listening. På 2:30 smällere.

Nu ska ni berätta en sak för mig

Hej alla filmvänner och kunniga. Vilket bolag kommer distribuera The Fourth Kind i Sverige? Eller det bryr jag mig egentligen inte om. Men NÄR kommer den? Jag måste se, jag måste se snart, jag kommer dö.

Pengar tack

Mina ekonomiska begränsningar har numera gjort sig hemmastadda i mina drömmar. How sick isn't that. Jag drömmer alltså snåldrömmar. Inatt till exempel, hittade jag Kakan i ett badkar där han glatt använde min 600-kronors Dermalogica cleansing gel som badskum och duschkräm. The horror!

Hur som helst. På onsdag är det lön. Längtar. Julklappar osv.

På förekommen anldening

Hatar youtubeklibb som inte låter sig vara mindre än 480 i bredd. Pajjar hela sidan hos mig i alla fall. Men skitsamma. Trailern nedan behövde visas. Den verkar så jävla äcklig, så jävla mycket skog och uggla och TWIN PEAKS. Nu ska jag läsa om filmen verkligen är baserad på riktiga case studies eller om de gör en Blairewitch.

På tal om Blair. Gossip Girl. Igår var jag ledsen och ville egentligen bara gråta och den där sorgliga texten jag skulle skriva blev så jävla sorglig och patetisk att det inte liknade någonting och om det inte hade varit för Gossip Girl hade jag inte gjort annat på hela kvällen. Men som jag älskar den serien. Som jag älskar den fast den är simpel. Och så länge jag gjort det nu, tusen år minst. Sen såg jag den här tv-psykologen som snackat med en elvaåring vars föräldrar bråkade mycket inför barnen och jag vet inte riktigt hur kritiken skallat runt det där programmet men jag tyckte hon verkade vass. När hon satt med föräldrarna, och mamman som liksom stolt deklarerade att när hon blir arg kan hon minsann inte spara det utan då ska allt ut på en gång, så sa hon lugnt till mamman "du är vuxen nu. på personbeviset i alla fall. du har passerat åldern då det är okej att inte ha impulskontroll" och jag kände KÄRLEK till denna stränga psykolog. Sen sade hon att de rusade rakt mot en skilsmässa och så sa hon att de måste sluta bråka inför sina barn och jo jag fattar att det kanske blir lite shallow att ge en familj tips några timmar och sen släppa dem vind för våg men jag tycker ändå det är så jävla bra att såna här grejer lyfts upp och för övrigt tycker jag det verkar vara en mycket fin idé att låta föräldrar titta på filmer där deras barn utan att bli avbrutna pratar om hur de trivs i sina liv och alla skuldkänslor de drar på sig och hur de upplever allt. Så jävla bra.

Amen gud jag dör *måste se*

Låtlistor

Här på Sonics sida finns det så jävla många fina låtlistor. Det är fucking underbart. Jag har slutat göra egna, bara hamstrar härifrån och det är HUR MYCKET SOM HELST.

Ergo: paradissida.

Klacktåget

Jag önskar att jag var en sådan som hade klackar till vardags, till jeans. Jag tittar på mina kollegor i korridorerna och det ser ut som noll effort för dem, att gå runt sådär. Själv är det typ årets höjdpunkt för mig när jag en enda kväll har klackskor på under tio centimeter. Jag tror jag är ett lost case, att det är för sent att vänja fötter och ben och hållning. Det känns lite synd. Det känns som jag missat något tåg.

Det givnas domäner

Ikväll är det skrivarafton på Ölandsgatan. Det betyder, förkortat: jag fixar soppa och Frida och Lina kommer med varsin dator och deadline hängande över axlarna (ok, vet inte exakt om datorerna kommer hänga över axlarna men något ditåt) och sedan bara skriver vi saker. Som vi behöver få avklarade. Jag ska skriva en text som kommer bli pretentiös och deppig, det är så jag jobbar. Närå. Eller jo, det är det den kommer bli men det är inte så jag jobbar. Åtminstone varje dag. Vad jag däremot jobbar den här hösten, är skräpteve och jag vet inte vad Frida kommer tycka om Bonde söker fru och Paradise Hotel i bakgrunden till skrivarverkstaden, men så kommer det alltså att bli. Tänker att för egen del kommer det bli utmärkt. Döden och Paradise Hotel. Totala ensamheten och tja, det kommer nog gå bra. Kanske kommer jag citera mina vackraste deppigaste ord, signerade Michel Houellebecq: "Under mänsklighetens sista period tycks kärleken ha varit det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje strålade samman.". Eller de här "Jag kom tio minuter för sent och i den stund hon vände blicken mot mig upphörde det fria valet, vi befann oss inom det givnas domäner.". Alltså är det inte fint. Det givnas domäner. Yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden. Jävlar.

It's all 'bout the money

Jag slapp magsjukan som den spyende ungen spred omkring sig i Ringen Centrum häromkvällen. I alla fall om min ekvation "det tar inte mer än 24 timmar innan den bryter ut" stämmer. Och det gör den. Väl? Visst?

Igår var världens långsammaste dag på jobbet, det verkade som dimman på allvar tagit sig in i min och mina kollegors hjärnor och som att vi satt mitt i natten på ett nedsläckt kontor och liksom famlade i mörkret och ba "hallå" fast ingen svarade. Nu är det bättre. Väder och arbetsklimat. Jag har varit hos världens bästa terapeut som gjorde det han gör bäst, typ knocka en i magen och berätta för en när man försöker undvika att hitta jobbiga mönster eller se vad man håller på med i ett större perspektiv. Idag kom världens bästa terapeut med en terapeut-metafor för att jag skulle förstå. Han ba: det finns terapeuter som bara tar på sig extremt svåra patienter. Det gör de för att då slipper de misslyckas, om patienten inte tillfrisknar skulle ingen annan terapeut ändå kunnat lyckas, om de tillfrisknar så blir de hjältar. End of citat. Gud han är så briljant. I alla fall. Igår. Åt indiskt på stället på Hanverkargatan i Hornstull och note to self: det är ÄCKLIGT där. Tänker jag varje gång jag går dit och sedan blir det dags för indiskt och jag går dit igen. Och äcklas. Plus att när man betalar med kort frågar de rakt av vad man tänker lägga i dricks och jag vågar inte säga ingenting och jag vågar inte heller säga att det smakar skit om kycklingen. Gör folk verkligen sådant? Liksom hackar på en kyckling på en billig indisk restaurang, är det mödan värt? Slutar man inte bara gå dit? Jag gör i alla fall inget av valen, ba dricksar och säger att det är gott och tänker att jag aldrig mer ska gå dit och går sen dit igen. Toppen.

Nu har jag prick 2000 kronor att fördela ut på sju dagar. Det är inte illa men jag ska rida för femhundra på söndag och gå ut på fredag, hade jag tänkt. Räkna räkna. Okej, äta matlåda torsdag fredag då. *problem solved*

Det hände till slut

De fantastiska Clarksstövlarna blev sköna. Tog bara 1,5 månader, ilska och smärta. Nu är vi on the road, jag och stövlisarna. Bokstavligen.

Allvarligt talat

Varför svarar ingen på mail? Varför ringer ingen upp? Varför svarar ingen på sms? Vad är det MED den här dagen? Om det inte börjar hända något snart kommer det här bli en mycket lång dag. Och det gillar jag inte alls.

På oförekommen anledning

Så undrar jag varför alla (okej kanske inte alla men typ alla jag kommer på) som är ogifta och får barn ger barnet pappans efternamn. Why is this? Obs nyfiket ställd fråga enbart.

Meh, vafan

Okej förutom att det kändes lite äckligt att gå i mjukisbrallor och stortröja hela helgen där i skogen, och inte lämna huset och bara moffa i mig allt som bjöds såsom bakelser, kakor, gräddiga såser och stora köttbitar, så verkar det ha gett mig ett överskott av energi jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Kunde omöjligen somna igår kväll. Släckte lampan vid halvett, min egenföretagare till BF (läs: har inte lika stränga gå-upp-på-morgonen-regler som en viss) låg vaken med laptopen på magen bredvid. Var fortfarande vaken klockan ett, frågade vad klockan var. Ett, som sagt. Frågade igen strax före två, blev då arg och tog då en amerikansk receptfri sömntablett. Somnade oroligt, vaknade klockan sex. Vred mig. Somnade om. Gick upp halvåtta. Gick snabbt i ösregn 6 km till jobbet för att ha RÖRT på mig åtminstone lite. Åkte hem. Läste nya tidningen M Psykologi (den ska vi prata mer om snart), tittade på dokumentär om en mamma vars ena son hade råkat döda den andre sonen, tittade på Paradise Hotel (det ska vi också prata mer om), läste en artikel om, tja, alltså, äsch läs själva* som Lovisa kallade sin kvällslektyr och därefter även blev min egen, skrattade högt, klippte ut citat, klistrade in citat, åt breakfast for dinner, åt pepparkakaor, drack te, vips var klockan... Halv ett igen. Och jag ska stiga upp om sex och en halv timme och, är jag trött? Vid gud, NEJ. What is this? Jag måste börja röra på mig mer. Dimmiga november, då ska man vara utmattad och orkeslös, yes? Inte ligga klarvaken mitt i vargtimmen, no?

* Roligast:

"Just kidding—only God gets that."

"Once you get past the bouncers, it’s a roomy club."

"The third thing you may or may not notice is a little soft finger poking back at you like a squishy little Turkish ET."

Onaj

En unge spydde ner hela Ringen centrum nyss. Jag gick precis bredvid. Med matkassar i varje hand. Har ungen fått magsjuka har jag det kanske också. Detta bådar inte gott. Nu kommer jag inte slappna av förrän om 23 timmar och 45 minuter. Så gjorde jag alltid när jag var liten och min kräkfobi var av lite större mått. Börja må illa men inte kräkas på 2 timmar: inte magsjuka. Vara utsatt för risk men inte kräkas på 24 timmar: inte magsjuka. Så räknade jag jämt. Kommer göra't nu igen. Så då börjar vi. 23 timmar och 44 minuter, kom igeeeeen.

Jansson och Louie

Ni vet när par som håller på att gå sönder liksom plötsligt flyttar ihop eller blir med barn eller gifter sig just to make a change och får det att funka en stund till? Jag har gjort en mycket härlig version av den: skaffat minimöss. Åh det är en av mina historiska favoriter. Jag och Henke tar tunnelbanan till fucking Kista Centrum kvart i nio en söndagskväll och plockar upp två urasöta lemurer. Nej inte lemurer. Såna där andra. Dansmöss. Gerbiler. I alla fall. Hittar en grå som fick heta Katten Jansson och en vit ullig liten sak som fick heta Beate Grimsrud. Åker hem. Beate börjar göra kullerbyttor dagen efter och det rinner något som ser obehagligt ut ur hennes rumpa. Jag får panik, åker ut till affären med henne igen. Hon hinner inte dö på vägen men dagen efter går hon bort. Oklart varför men det var inte mitt fel, sade tanten i affären. Grimsruds ersättare var grå precis som Katten Jansson och hette Louie-Louie. Detta var innan caféet på söder öppnade, mind you, även om det även var våra kompisar som sedemera öppnade caféet. I alla fall. Jansson och Louie fick bo några månader med oss och de blev ganska starka karaktärer i vårt fula hem på Wollmar Yxkullsgatan. Jansson var ledaren, den tuffa och nyfikne, den som ofta stod på bakbenen och höll balansen med svansen. Ibland trampade han i takt med musiken med ett av musbenen, bakbenen då givetvis. Louie var den blyga som rörde sig hetsigt och ryckigt och det var aldrig tal om att hoppa upp i handen eller så när man hade dem utsläppta i vardagsrummet. Åh Jansson och Louie. Åh konstiga grej att göra. Vi gjorde en rap till Jansson också, den gick litegrann ut på det här med att balansen håller man med svansen och kompisen fick åka ambulansen. Sen blev det höst och man kunde konstatera att två små gerbiler inte riktigt var kitt nog att hålla ihop oss två människor, och den ena (människan) flyttade till mindre lägga och den andra (människan) flyttade runt i andrahand och ingen hade samvete eller tid (eller ärligt talat lust) att ta hand om de två gerbilerna och via blocket hittades en kille som hette Alexander som LOVADE att han inte tänkte göra ormmat av Jansson och Louie och sedan var det adjö.

Men jag tänker på dem ibland. Och jag nynnar på rapen ibland. Och jag har en t-shirt jag aldrig använder där Jansson finns på trycket på framsidan. Tror det finns en text också, minimus united eller dylikt.

Lämna min hjärna ifred genast tack:

Nån som vill köpa etta i sofo?

Köp Willes! Här finns den. Kocksgatan. Man ser himlen från fönstret och en gång har en katt hoppat ut därifrån och överlevt. Fatta lyckoplejs!

Helgens sista film: In The Loop

Tre ord om den: HA HA HA!

skorna: såhär höga var de

och alltså så himla orättvis vinkel för de var faktiskt jättehöga och det var jättesvårt och ska jag vara heeeelt ärlig så ramlade jag faktiskt en gång i dem, i gamla stan, så himla ojämnt underlag där alltså.

Somliga ba skjuter ut sig lite då och då

Jag är så himla nyfiken på hur det är att vara pilot. Det är, i mina ögon, ett mycket intressant yrke. Jag frågar alltid ut honom om vad det farligaste han varit med om är, och hur mycket bensin man behöver och hur man räknar ut det, och om det är sant med att man inte får ha mobilerna på och vad som händer om man har det, och om det är läskigare att starta eller landa, om man får sova när man flyger eller om han har varit med om att en vinge trillat av bara sådär eller om det finns en nyckel man vrider om när man startar planet och om det finns alkolås på flygplan. Han brukar tycka det är halvroligt att prata om, liksom förminskar alla mina stora frågor och ba äsch, nej nej, det är ingen fara, det är lugnt, det är inte farligt osv. Och så igår. Jag sitter och ska testa om inte det går att filma mer än 30 sekunder via Photobooth ändå (det GICK!) och vänder mig om och slentrianfrågar lite om ett pilothalsband han har på sig. Han ba: mummel mummel det fick jag när jag "sköt ut mig". När en motor dog och jag fick hoppa fallskärm ut från ett flygande stridsflygplan. Man ba EH WHAT? Han ba mummel mummel jo man får i alla fall ett halsband, alla som räddat sitt eller nån annans liv med den fallskärmen får ett halsband av tillverkaren, de är "ganska exklusiva". Jag: urimpad. Och även: jättehemsk min i början av klippet här. *ignorera kollektivt*

Godmorgon skogen!

Nu är det morgon i skogen och jag vaknade typ arg eftersom en massa hästrelaterade saker gick fel för mig i drömmarna. Klär på mig mjukisbyxor och stortröjan som jag med gott samvete och noll skam burit sedan lördag morgon och funderar på en promenad. Men nej, den oövervinnerliga lättja jag går omkring med just nu, den är fortfarande i mig. Så det blir kaffe i soffa bredvid en av katterna i stället.

Förresten, jag stör mig ÄNNU mer på 500 days of Summer nu med lite distans. Jag känner mig förolämpad för att det var så tydligt att såna som jag och mina kompisar ligger direkt i målgruppen. Men att man försökt lite för hårt eller siktat lite snett eller så. Och tjejen, Summer, vilken jävla IDIOOOOT. Ba, jag vill inte va ihop, jag kan inte bli kär men vi kan hänga casually *slösa ett år av kär killes tid* och sen ba ring på fingret en kvart efter han med enorm möda lyckats låta henne vara en kort stund. Åh hatet. Åh hat att romantisera såna grejer. I slutet säger hon till honom 'men du hade RÄTT, kärleken FINNS, ödet FINNS, bara inte mellan dig och mig'. Han ba nähäpp. Hon ba snäll blick som betyder i love you but not in THAT way. *lägga ringprydd hand över dumpad persons hand, klappa lite, bli sams fast dumpad är fortfarande dumpad och mongot är fortfarande mongo*. Gud jag blir surare och surare. Sluta göra romantiska filmer om ambivalenta egoister som förbrukar människor och slänger dem sen utan att blinka. Och bara för att det paketeras i Belle and Sebastian-paket och handlar om en rufsig arkitekt i nyc med en krullig goofy kompis och en jock till snyggkompis och de spelar wee på fritiden och ber nåns elvaåriga syrra om livsvisdom så blir det inte bra. Nä.