Den där timmen

Det är den där timmen nu. Mellan halvfya och halvfem. På nyårsaftonen. När föräldrarna tvingar sina barn att lägga sig och... VILA, en timme. Mitt på dagen. Eftersom det ska bli en sen natt och man behöver, just det, vila innan. Den där timmen när barnen ligger klarvakna och tycker att vila mitt på dagen är vansinnigt dumt och överskattat.

I stället ligger de vakna nu. Pirriga inför natten när man ska få vara uppe till jättesent, så sent att man om en vecka, när jullovet är slut och man kommer tillbaka till skolan, ska skryta om just detta, tävla i hur sent man var uppe på nyårsaftonen. Jag minns det så väl. Den dumma vilotimmen. När ivriga människor på långt avstånd smäller sina smällare och raketer och man som vilande barn blir ännu piggare, ännu med ovilsam.

Snart ska förälrarna vakna. Man ska sätta på sig sina finaste kläder. Mamma ska lukta parfym. Man ska ta en taxi, en sådan där chaufören har ett skydd i hårdplast om sin förarplats, där säterna luktar skinn och det är mörkt utanför, man ska åka hela vägen från spånga till enskede där familjen seidefors har nyårskalas och pool i vardagsrummet, pingisbord i källaren och en livs levande kanin i trädgården.

Man är så nervös nu. Man ska vara uppe så länge snart. Kanske är man hemligt kär i någon av alla små pojkar man snart kommer att träffa. Kanske kommer man bada i vardagsrummet efter tolvslaget. Allt kan hända. Det vet man nu. Så man vilar inte det allra minsta.

När man är vuxen är det annorlunda. I alla fall för mig. Man provar kläder i lugn och ro, tar fram den där klänningen man köpte begagnad i New York för tjugo dollar. Testar om den funkar med gipset. Bestämmer sig för att den gör det. Äter en macka. Kollar på Grey's Anatomy. Väntar in sin kusin, och bärhjälp till middagen. Som på inga sätt har pool i vardagsrummet eller pingisbord i källaren men väl en himla massa humrar.

Sånt gör man. Jag. Den där timmen. Den som är nu.

Gott nytt år!

Vuxna grejer

Något av det fånigaste jag vet är vuxna människor som ojar sig över att de gör vuxna saker. Typ hihi kolla vuxenpoäng hit och icakort dit. Liksom, hate to break it to us men vi är vuxna nu. Det är inget konstigt med det. Inget pinsamt heller. Hur mycket vi än beter oss som motsatsen och lever i ständig förnekelse. Men jorrå, senast jag kollade var vi alla trettio plus minus några år och knappast ballare för att vi försöker skapa fejkad självdistans genom att fnissa förläget åt det. Tycker surtanten carro. Som tittar på planritningar över tobbes nyinköpta lägga och kollar bjälkar och bärande väggar tycker det känns heeeeeeeelt normalt.

(Obs: vaknade på fel sida. Högern)

Fjärde gipset gillt!

Vilken hemsk sport håller du på med, frågade en lustigkurre till busschaufför på vägen hit. Promenad, svarade jag. Inte lika glatt. På bilden skymtar mitt fjärde gips och är det en sak som gipssköterskorna tydligt sätter all sin yrkespride i, så är det att snacka skit om det förra gipset. Oj vad kort det här är, säger de bekymrat. Det är ju alldeles fellagt, fortsätter de sedan, och berättar med viktiga miner för mig/varandra att sådär mycket ska minsann tårna inte sticka fram och oj vad felbelastat det blir då och där var det alldeles för tunt. Och så vidare. Med anklagande blickar åt mitt håll. Nästan som att de vill ha en förklaring. Av mig. Till varför mina gips ligger så hemskt dåligt.

Som att det inte är de själva, och deras kollegor, som man pratar om, borde kritisera, deras felläggning och slarv och olika synpunkter på gips det handlar om. Som i oturligt fall skulle kunna leda till skit för patienten, mig. Som i min tur INTE förtjänar att få anklagande blickar över hur dåligt det förra gipset låg. Liksom. Hallå. Nu har jag ett fjärde i alla fall. Och one left week to go. Halta. Whatever.

Trettioåringen med snoppen på gipset

Jag vill bara säga att när jag nu ska till Ortopeden och - SUCK - träffa en läkare - IGEN - för att gipshelvetet har spruckit känns det här med att låta vänner rita snoppar på det lite mindre klockrent än det gjorde i lördags. Funderar på att rita över med annat. Forma om snoppen till ett hjärta om det går. Vill hellre vara trettioåringen med ett hjärta på gipset än den med snoppen på dito. Kilroy was here kan jag liksom leva med.

In my bones

Just det. En tunna. Med lite text. Så var det ja.

Void

Igår lagade vi korvstroganoff. Jättemycket korvstroganoff. Sedan tävlade vi i att hålla andan och jag klarade 1 m och 25 s som mest. Pelle klarade 18 sekunder och skyllde på att han fått ett "dåligt andetag". Sedan gick vi till Linas favoritställe Bröderna Olsson. Jag satt mest på en... ja vad var det jag satt på. En tunna. Med någon typ av text på. Något vi skrattade åt. Anyways. Nu är det ny dag och jag ska diska. Känner mig tom. Och halt.

Det var rent i nästan fem veckor, men:

En sån dag när man är färdig och börjar om

Det är lördag och jag är vaken. I sängen. Framför datorn. Utan planer på att göra just något alls med den här dagen.

Igår var en fin dag, en fin kväll som inleddes hos morbror där jag sjöng Singstar Abba i duett med/mot min kusin och blev så plötsligt nervös att rösten darrade och handleden skakade (men jag vann, tricket att vinna på singstar: waila inte, gör inget speciellt med rösten, bara följ tonerna och sjung rakt tråkigt klart som en körmedlem). Lite olika påföljande aktiviteter lämnade mig och gipset på Imperiet framför tolvtusen glas vin och en avslutande drink framåt tvåtiden. Sedan haltade jag hem. Tog mindre steg än nödvändigt eftersom de tolvtusen glasen vin möjligtvis gjort mig mindre smärtkänslig. Gick försiktigt och så långsamt att jag tråkade ut mig själv halvvägs till döds. Kom hem. Drack vätskeersättning. Såg Grey's. Inte ens tolvtusen glas vin hindrar mig från Grey's dessa dagar. It's that bad.

Vad är det här för en dag egentligen? En där folk kommer tillbaka? En där folk är färdiga med jularna? Det känns lite så. Ligger i luften.

Q: vad ger man en mormor som har allt utom minne?

A: smått incestuösa bilder på sig själv och sitt syskon, namntaggat och klart.

Paradis vs Aladdin

Jag har alltid trott att jag var mer av en Paradistjej. Men nej. Jag är en Aladdin kind of person. Och jag äter way too much.

Brejktru #2!

Teeth eller inte teeth. Det är frågan.

Förrförra gången vi var här hos mamma berättade hennes Nya Zeeländska väninna Barbara att får inte har några teeth på undervåningen. Med detta menade hon att får inte har tänder på underkäken. Det har jag och min bror svårt att tro. Därför gjorde vi idag en utflykt, och med utflykt i det här sammanhanget menar jag en kortare promenad till granngården. Där finns får. Där finns svaret. Svaret visade sig tyvärr vara svårare att få än man hade kunnat hoppas. Fåren ville liksom inte visa framtänderna för mig. Jag pussade och trugade och väntade, men tyvärr. Gåtan om fårens teeth på undervåningen remains olöst.

Min humor:

Andra gången gills. Också.

En annan grej med två familjer, och det här är fan helt sjukt, är att man tvingas genomlida kalle anka två gånger under ett och samma dygn. Jag trodde det var ett skämt när de sade att de spelat in det och att vi måste titta efter middagen. Här är bara vuxna. Alla har sett kalle minst tjugo gånger. Jag trodde i allmänhet att vuxna led och såg barnprogrammet antingen av wrr slags perverterad nostalgi, eventuellt ett mått av barndomsidealiserande, men DUH: mest för barnens skull? Och i realtid? Så jag tittar mig omkring men nej, här finns inga barn. Här finns ett gäng vuxna, en stor hund och cirka fem katter. Och alla sitter de tysta och stirrar storögt på när råttjävlarna syr en klänning och sjunger med heliumsröster om att sy och fixa.

Jag tar några nya djupa. Jag tänker att jag inte ska förstöra om det här nu är så viktigt för alla utom mig. Jag tänker att jag trodde det var en oskriven regel att man inte spelar in Kalle Anka. Inte för sitt eget vuxna höga nöjes skull i alla fall. Jag tiger. Och tittar till höger om tvn och noterar att giraffen helgen till ära fått på sig en tomteluva. Här är det verkligen jul. Dubbeljul.

Nedräkning

För fyra veckor sedan bröt jag en fot.
För tre veckor sedan akutbytte jag ett gips.
För två veckor sedan fick jag vinterkräksjuka.
För en vecka sedan var på usel biofilm.
Idag är det julafton.

Som jag ser det går saker åt rätt håll.

Jag tror på the power of 2009.

Samling vid pumpen

Till slut kom den där aftonen och mannen står vid spisen och saker är exakt som de ska. En grej med dubbel uppsättning familj är det här med dubbla måltider. Man får inte säga att man är mätt när man kommer till den andra. Man ska lyckas med konststycket att vid första måltiden ha sparats plats för ännu en lax, en sill, en jansson, en rödbetsssallad, en kalkon, en skinka, ett vörtbröd, en ostbricka, en nubbe, en öl, två köttbullar och en prinskorv. Det blir liksom orättvist annars. Alla som har stått ett dygn och lagat mat av hela hjärtat* förtjänar ett hungrigt barn. Om så bara på ytan. Så: jag tar tre djupa andetag nu. Ler mot mamma och säger mmmmmm det luktar jättegott. Sen börjar jag. Så länge jag håller fysiskt ska jag hålla på. Gipsförlorade extrakilon göre sig icke besvär längre. Here comes massive eating. Det är väl som det ska med den saken också.

* inte bokstavligen av hjärta. med hel själ i. inlevelsefullt. you get it.

Dan före dan

Kvällen före jul: hos lillasyster och styvmor. Granen ställs upp, den ena halvan av familjen är i princip samlad, extra tydligt när allt sker under faderns vakande öga. Han skelar när han kommer i klockform men obs: inte annars. Inte som jag minns det.

På väg

Sådärja. På tåg mot skogen. Jobbat klart för i år. Det vankas parterapi för makarna McDreamy. Själv har jag förlorat visakortet idag, oklart var. Oklart hur. Och när. Men aja. Kort: en typisk sak som kommer och går. Man får ta det med jämnmod. Mitt nya personlighetsdrag. Jämnmod. Slash apati. Fast jämnmod låter finare.

Ironiskt

Ameh typiskt. Nu kom jag på vad jag önskar mig i julklapp. Dagen innan julaftonen då vi 1. bestämt att vi inte köper julklappar åt varandra, och 2. redan köpt alla julklappar vi bestämt att inte köpa åt varandra.

Hur som helst:

* fodral till macen, sånt där mjukt med dragkedja
* sängbricka att ha dator och kaffekopp på

En annan gång.

Ost!

Göran har nyss bjudot på sin fantastiska traditionella julmiddag. Jag är med för andra året i rad. Det är så gott. Jag är så mätt. Nu dricker vi sherry eftersom sandra fastnat i en gammal serie vars namn jag inte minns men innehåller ordet tjänstefolk i titeln och låter mycket mer kulturell och avancerad än min gamla grey's anatomy. Obs längtar hem till grey's. Men har lite för trevligt för att gå. Imorgon jobbas sista dagen. Sedan sticker jag till skogs. På ett ben, med tung väska. Oklart hur det ska gå.

Kammo!

Kom på att jag inte har visat gipset på länge. Här är det i alla fall. Dolt bakom en strumpa och en typ av hmmm vagn. Pga mycket avsmalnad vad under gipset är den senaste versionen ungefär lika stor som den andra, ogipsade vaden. Är ganska spänd på hur skillnaden utan gips kommer se ut. Men det väntar vi till den åttonde med.

Varsågod, en mycket mysig skägglista

Carolyna säger:
guvvasjukt!
Carolyna säger:
har gjort en mysig skägglista i spotify
Carolyna säger:
skulle lägga upp den på specifyspot
Carolyna säger:
då har TVÅ andra gjort skägglistor IDAG. de enda som lagts upp idag.
Carolyna säger:
man är inte så unik asså.
Carolyna säger:
här, iaf: http://open.spotify.com/user/schmarro/playlist/02XMqSWnz5hlxFuzikzTse

Nu står det klart

Jag har bestämt mig. Den bästa julsången är den här. Känner ni stämningen? Känner ni det tillbakahållna hoppet som sipprar igenom?

Maybe this Christmas will mean something more
Maybe this year, love will appear
Deeper than ever before
And maybe forgiveness will ask us to call
Someone we love
Someone we’ve lost
For reasons we can’t quite recall
Maybe this Christmas

Maybe there’ll be an open door
Maybe the star that shined before
Will shine once more

And maybe this Christmas will find us at last
In heaven, at peace
Prayed for at least
For the love we’ve been shown in the past
Maybe this Christmas

Skafferiet

Jag åt lunch på Radiohusets restaurang idag. Det var den otrevligaste restaurang jag någonsin varit på. Den heter Skafferiet och ligger i en hangarliknande hall med otrevligt ljus vid några svängdörrar som orsakar drag vid borden man sitter. Det ekar. Personalen är mycket otrevlig. Maten smakar ingenting. Det trevligaste med den lunchen var att jag träffade en halt bekant som införskaffat en stilig käpp eftersom han inte får belasta sin skadade häl på fyra månader. Han visade hur man går med käpp och jag antecknade i min mentala minnesbok. "Käppen ska vara på den sida som inte är skadad", skrev jag. Sedan åt jag en vidrig liten linssoppa och gick därifrån.

Svar på jätteviktig fråga:

Anna Sjölund, årets medarbetare! Julen kan börja nu. Ska bara jobba lite först.

Jätteviktig fråga:

Vem har box på Grey's Anatomy, andra säsongen, bor i Stockholm och kan låna mig över jul?

Koka kola - the resultat

Det blev så fantastiskt, makalöst gott. Tänk kola med lakrits. Tänk doppat i mörk choklad. Tänk havssalt på toppen. Tänk helt himmelsk konsistens. Jag är så impad, så hemskt impad.

Koka kola

Här pågår lite fjärdeadventsaktiviteter. Som kolakok. Innan man kokar kola kör man turkisk peppar i en matmixer. Det är det Lillis gör här.

Esters

Idag tog Lovisa och Gipset mig genom gemensamma ansträngingar till världens mysigaste ställe. Esters The & Kaffehandel på Folkungagatan. Anno 1899 berättar hemsidan (som man hittar här). Jag är usel på att beskriva inredning (liksom smaker, dofter, utseenden) men det var så hemskt rart på något sätt. Man köpte afternoon tea och en av tanterna kom ut med rykande scones. Man fick ta för sig av ostar och kakor och säkert tio olika marmelader (min favvo: ingefära!). Det fanns så många tesorter att hjärnan stannade vid tredje hyllan och munnen formade ett osäkert "Röd Mule tack?". Det kändes som att komma hem till den där typen av mormor som egentligen inte finns men som man alltid velat ha. I löv Esters. Ska börja gå dit varje söndag.

Sen skulle jag vilja lägga Lovisa till bokslutslistan över 2008 också - en helt fantastisk liten och stor människa jag lärt känna det här året och som jag har föga planer på att någonsin släppa taget om. Klok, fin, rolig, tuff och liksom... sansad på ett aningens skruvat sätt. Min favoritkombo. Samt även snart läkare. Min favorityrkesgrupp. Idag berättade hon detaljerat om förra veckans tre monstertentor (en skriftlig, en muntlig och en praktisk) och jag liksom storknar av tanken på att det där verkligen HÄNDER. Ps I love Grey's fortfarande. På andra säsongen nu.

If I were a boy

Igår fick gipset stå på en scen och sjunga en sång om frihet och jul. Detta på grund av att gipsets ägarinna, efter utebliven magsjuka som i onödan inväntats hela gårdagen, bestämde sig för att Fritzs Corners julfest på Debaser vore en fin sak att testa. Hennes vän Elias skulle sjunga Happy New Year och All I Want For Christmas i ett slags julrelaterat artistmedley. Hennes vän Pelle skulle spela han också. Hennes vän Göran skulle spela julsånger från dj-båset. Hennes vän Jonas som var arrangör erbjöd lista och köslipp och en alldeles egen stol bredvid dj-båset. Hennes vän Frida lovade att vara vid hennes sida hela kvällen. Nästan inget skulle kunna gå fel. Och blev man rädd kunde man ta en snabb taxi hem, resonerades det.

Off they went, Gipset och Frida och Pelle och Freja och Kringlan, efter en helt fantastiskt god middag hos Pelle innan (där det enda samtalsämnet var gips, brytningar, jämföra skador, jämföra sjukhusupplevelser, jämföra mediciner, men det säger nästan sig självt). På Debaser tisslade och tasslade man om slutnumret, då alla musiker i lokalen skulle gå upp på scenen och sjunga en sång tillsammans. Där fanns Tiger Lou och Firefox och Nina Kinert och ovan nämnda Elias och Pelle, och Indiekören och Idiot Kid och en drös andra. Bland annat JAG. Som tyckte att andelen kvinnor och oproffs var alldeles för liten och generöst erbjöd sig att kliva upp med dem och sjunga en trudelutt. I bakgrunden sådär. Lite tyst.

Nu borde jag i och för sig veta vad som händer när jag lovar att hålla mig i bakgrunden på en scen (note to self: du passar inte i kör) men aja. Det var fint i alla fall. Gipset fick sig ännu en spännande erfarenhet. Det tycker jag att det förtjänade.

Hur nojjan mår? Utmärkt, hurså.

Carolyna says:
åh, bli inte sårad om jag inte äter jättemkt
Carolyna says:
är så sjukligt rädd för att kräkas
pelle@thesunshine.se says:
går ni härifrån hungria så har ni misslyckats
pelle@thesunshine.se says:
men carro
Carolyna says:
SJUKLIGT
pelle@thesunshine.se says:
Du KOMMER inte att göra det
Carolyna says:
alltså vet du vad jag handlade idag.
Carolyna says:
1. vitpeppar
Carolyna says:
2. en hink
Carolyna says:
3. desinfektionsgrejs för händerna
Carolyna says:
4. resorb
Carolyna says:
5. provivaprodukter
pelle@thesunshine.se says:
hahaha
Carolyna says:
det är sant. och jag som inte har några pengar.

Hinner inte förklara, men det är lite nojigt här just nu:

Grejs och mera grejs

Efter två fullträffar i form av L Word och Gossip Girl i kombination med att känna mig väl nog att veta att mina övriga favoritserier i världen är Spung, Brideshead och numera även West Wing, kunde man tro att Emelie kunde min smak vid det här laget. Seriesmak åtminstone. Hon borde veta ungefär vad jag gillar, även om jag inte kan formulera det riktigt själv. Det har uppenbart något med witty karaktärer att göra, en dos slängkäftade människor som är ironiska utan att dra ett tydligt streck under ironin. Människor som varken är hundra procent goda eller hundra procent onda. Att jag tycker Entourage var för höhö-grabbigt och innehållslöst och SATC för fyllt av prototyper och woman-needs-man-to-feel-good-budskap torde knappast heller undgått henne. Därför blev jag för några veckor sedan så grundligt förvånad och, jo, BESVIKEN, när hon kom dragande med Veronica Mars. Jag förstod verkligen ingenting. Min världsordning nästan ändrades. Emelie, min NYCKEL till serier, träffade så fel. Och vägrade ge upp, till på köpet. Tvingade mig igenom fyra avsnitt på raken och jag, som inte trodde mina ögon och tänkte att det kanske var morfinet som gjorde mig kinkig (fast det borde fungera tvärtom inser jag i efterhand), försökte och försökte fatta grejen. Utan att lyckas det allra minsta. Emelie var lika besviken som jag och tidigare ikväll ägnade vi en god stund åt att diskutera detta nederlag. Hon hävdar fortfarande att Veronica Mars är fantastiskt, jag hävdar fortfarande att Veronica Mars är ganska uselt. Hon föreslog Buffy och gränsen var nådd. Åtminstone nästan.

Sen kommer hon med genidraget. Grey's jävla Anatomy. En serie i - tadaaaaa - SJUKHUSMILJÖ. Min nya fascination nummer ett. Operationer! Läkare! Sjuksköterskor! Nya uttryck! Som post-op fever! (obs det hade jag och Greys lärde mig nyss "The five common causes of post-op fever: Wind, Water, Walking, Wound, Wonderdrugs") Hångel i hissar! (ok har inte jättemycket med sjukhusmiljö att göra men I BET att det förekommer här och där).

Nu blir det en lycklig jul 2008. Det blir jag och Grey's. Hela vägen igenom.

Such great heights

Jag drömmer aldrig mardrömmar. Men varje gång jag drömmer något som liknar en mardröm är det alltid, i etthundra procent av fallen, att jag hamnat på en hög höjd, en skyskrapa vanligtvis, och har svindel och inte vågar ta mig ned och skakar och skriker och gråter och ångrar att jag tagit mig upp in the first place. Så var det inatt. Igen. Sen drömde jag också att jag låg med en italienare men det var inte mardröm mer än vanlig tråkig ligga-mot-sin-vilja-dröm.

Idag skriver jag rim. Inte på egna julklappar för vi ger inga sådana i år i min familj, bara barnen under femton får klappar vilket passar min ekonomi utmärkt. Jag skriver jobbrelaterade rim. Alla julklappar är förstås konsertbiljetter. Grace Jones, Oasis, Bob Dylan eller Il Divo - säg till om ni ska ge bort det och behöver ett rim. I'm the woman for you.

Utelämningsfestival

Varsågod, här får ni mitt högstadie. På låtlista med tema progg och trallpunk. Min pappa tittade på mig med snälla ögon och sade att den som inte är röd i sin ungdom blir inte blå i sin... ålderdom. Eller liknande. Det tyckte jag var upprörande. Och skrev sånger om ensamma flickor som fick sälja sin kropp för att ha råd med mat. Här är listan. Den är bättre än ni tror.

(Tex kommer ni ihåg det här: TORSTIG var hon, och TORSTIG är jag, vi är TORSTIGA aaaaaaalla.)

Edit:

Håkan says:
"Den som inte är vänster i sin ungdom har inget hjärta. Den som fortfarande är vänster när den är vuxen har ingen hjärna"
Så sa min far till mig. 80% av listan skulle kunna vara min.
Carolyna says:
hehe
Carolyna says:
jag hade visst glömt lite detaljer

Morgon hemma

Jag råkade gå upp lite för tidigt. Läser en bok om lyckoforskning men avbryts av att göran - min älskling - everdahl ska recensera filmen jag såg igår. The Duchess. Alltså den var så dålig. Den var så fullkomligt jävla skitkass. En historia om Duchess Lady G, spelad av plutläppen knightley, som under slutet 1700-talet gifte sig med kall och hård man, födde honom en drös döttrar och en son, längtade ut ur sitt iskalla äktenskap, men eftersom detta skulle kosta henne barnen väljer hon bort kärleken för familjen och modersplikten. Alltså, filmen går från A till A och knightley spelar över och fy fan. Kan inte ens fortsätta. Göran gav den tre. Jag ger den ett. Max.

Dagens olika grejer

Livet på jobbet är cirka trehundra procent roligare, trivsammare och bättre med Spotify. Igår lyssnade jag enbart på gamla damer (här) och idag har jag snott en årsbästalista från Lisa Milberg. Kommer på att jag helt och hållet förbisett My Morning Jacket under senaste år. Det är ju fantastiskt. Det är ju underbart. Allt jag har KVAR liksom.

Vidare: Sony Ericssons P1i - det är SJUKT att alarmet inte ringer om man har på ljudlöst läge. Faktiskt helt jävla sjukt. Försov mig imorse, min skjuts väntade utanför i ögonblicket jag vaknade. Haltade ner till bilen i morgonrufs och utan byxor.

Byxproblemet är dock löst. Snällaste Frida lämnade tre par s.k. baggy jeans i mitt postfack inatt. Provade nyss och får på mig dem. Det innebär att jag nu kan ha jeans. Slipper långkalsongkänslan. Mycket stort.

Såg American Teen igår. Somnade halvvägs och började om. Såg hela till slut och grät rördtårar över hur bra den var. Stör mig på att jag inte fattar om det är en dokumentär eller om det bara är en hemskt verklig fiction. Alla säger att det är en dokumentär. Den är utformad som en dokumentär. Men ändå. För bra för att vara sann på något sätt. Aja. Jag rekommenderar, hur som helst.

Ikväll åker jag och gipset till en livs levande biograf och ser ett livs levande kostymdrama. The Dutchess. Jag hatar kostymfilmer och jag hatar filmer som presenterar kärleken som lösning på livets och personlighetens alla gåtor. Bli hel genom en annan liksom. Bergis är den här både och. Men vafan. Gipset ska göra det gipset kan göra, det har vi ju bestämt.

Kvällens val: American Teen eller Butch Jamie?

Back in biz!

Och om man bortser från det likbleka ansiktet och det faktum att jag ej längre kan bära byxor tycker jag att jag ser ganska pigg ut. Visst?

ps. bilden är arrangerad. papprena i mina händer har inget med något jag egentligen jobbar med att göra. ds.

God jul med Spotify

Jag har under mina lediga/sjuka dagar gjort några listor. Jag är ganska nöjd med dem. Speciellt den som heter Mysigt i december. Den kan man lyssna på HÄR. Sen finns det en som heter All disco dance must end in broken bones också. Lite benbrytartema på den. Den finns HÄR.

Och 2009

Funderar jag på att gå med i en kör.

Bokslut 2008

År 2008 har jag brutit en fot. Åkt ambulans. Opererats, legat inlagd. Jag har låtit mig vara beroende av familj och vänner och ingen, faktiskt ingen, har gjort mig besviken. Några har gjort mig förundrad. Min bror är en av dem. År 2008 har jag fyllt 30 och jag har haft den mest fantastiska festen. Jag har sjungit För sent för Edelweiss i duett med Elias på en scen. Jag har dansat på stolar och bord och högtalare och bardiskar. Jag har dansat mycket. Jag har varit i Berlin, Göteborg och Gagnef, men mest i Stockholm. Jag har fått den finaste dagboken av min barndomsbästis och jag har brevväxlat med henne och gått igenom tiden vi inte orkade gå igenom när allt gammalt hände. Jag har älskat utan att bli älskad tillbaka och jag har fortsatt älska ändå. Sagt hejdå till slut. Jag har lärt mig otroligt mycket på mitt jobb. Avancerat. Jag har gillat mitt jobb nästan hela året. Jag har träffat några nya och alldeles underbara vänner. Jag har kräkts i en taxi. Jag har startat en bokklubb. Jag har plockat upp ridningen och - på grund av foten - lagt ned den igen. Jag har hyrt en stuga ensam. Jag har varit mycket ensam. Jag har upplevt mer gemenskap än någonsin förut. Jag har släppt in och stängt ute. Sagt ja och nej.

Jag skulle vilja ge året 2008 mycket väl godkänt i betyg.

Ursäkta men har ni sett något vackrare än det högra?

Det vänstra är fult och trasigt. Där ser man tydligt (ok klar överdrift) att högra fotknölens spets gått av helt och hållet och bara ligger och skvalpar fritt innanför huden. Till höger däremot, där ser vi ett läkande, välmående ben som förvisso har lite diverse metall i sig, men ända. Liksom, kolla. Det fullkomligen strålar ju om bilden. Jag har aldrig sett något snyggare än mina innanmäten. Och ja, om jag någonsin av misstag blir med barn och bestämmer mig för att behålla kan ni bet your hairy asses på att jag kommer publicera bilder på ultraljudet, göra julkort av det och ha som profilbild på fejjan. Sån är jag. En stolt jävel. Som imorrn går tillbaka till jobbet! Ih!

Still waiting

I flying doctors ser kvinnorna ut som mimmi och reine-mimmi. Själv har jag precis nyss lärt mig den tuffa gipsposen, när man vilar benet med knävecket mot kryckans handtag. Sittande, that is. Jag ska visa vid tillfälle. Just nu ville jag egentligen bara berätta det jag misstänkt länge: jag har fantastiskt läkkött. Jag är stryktålig. Jag läker bra.

Sjukhusbibliotek!

Precis mittemot ortopedmottagningen låg visst ehum bara min favoritgrej i världen, ett bibliotek. Jag länsade det på psykologisk litteratur och vi snackar personlighetspsykologi, lyckoforskning och något annat jag för närvanande inte minns eftersom jag inte orkade släpa hela påsen på ett ben till röntgen, där jag nu sitter. Jo Birgitta Stenberg då. Löv Biggan Stenis.

Man kan sammanfatta dagen hittills såhär:

* Jag har nu frikort på sjukvård.
* Jag har nu inga stygn kvar.
* Ingen verkar tycka att jag är ett mirakelbarn som slipper gips halvvägs. Tre veckor återstår således.
* Mitt förra gips satt för lågt, det nya går hela vägen upp till knät.
* Gipssystrarna lyssnar på lugna favoriter.
* Det är lång väntan till röntgen.

Ungefär så.

Framme

Jag räknade fel. Kryckpromenaden till sös tog bara fem min längre än jag tänkt att den skulle tagit med hela ben. Vilket å ena sidan betyder att jag räknat fel från början, å andra att jag går bara några procent långsammare än vanligt. Alltså inte tre gånger så långsamt som jag trott. Lite gipsmatte såhär i väntans tider. Nervös.

Off I go!

Nu tar tappra lilla gullfia (läs: jag) sina kryckor och hoppar till Södersjukhuset. En promenad som en vanlig dag tar 15 minuter, beräknar den för idag till mellan 45 och 50. På SÖS ska detta ske:

1. Träff med sjuksköterska, hänvisning till röntgen
2. Väntan på röntgen
3. Väntan på ortopeddoktor, för övrigt samma som opererade mig den där tisdagnatten i november och som jag inte sett röken av sedan dess.
4. Borttagning av gips i väntan på ortopeddoktor.
5. Träff med ortopeddoktor.
6. Borttagning av stygn.
7. Besked om läkning och framtid.
8. Påläggning av nytt gips.

Känner mig mest nervös för punkt 6 och 7. Eventuellt kommer även 8 att vara en smula smärtsam då de haft en tendens att vilja böja foten uppåt inför gipspåläggning, så att man lättare ska kunna stödja på den. Men det får det väl vara värt. Jag känner mig redo att gå tillbaka till livet igen, inatt drömde jag tusen drömmar om tider att passa och möten jag missat, hjärnan håller på att vänja sig.

Nu går jag. Håll tummarna.

En julberättelse

Jag missade den på filmfestivalen på grund av oförutsedda frakturer. Så jag såg den ikväll i stället. Två och en halv timme lång, om en stukad familj i franska juletider. Hatade dottern i familjen så att jag ville bita sönder kinden från insidan. I övrigt, eller kanske, tack vare det, en mycket bra film.

Gitarrmongogrannen har köpt ett piano

Kom härliga tider, kom. Plink plånk spela falskt öva öva samma sak om och om igen. Älska livet. ÄLSKA LIVET.

Jag är en idiot

Och jag har slängt hela West Wing säsong 2 från min dator samt tömt papperskorgen. Jag känner mig rånad och naken och fattig och tom. Igår var det andra bullar, jag klarade nästan hela kvällen sittande men så spelade någon Lil Kim och Lighters Up och jag ÄLSKAR den låten, mer än mitt liv vad det verkade igår. Mer än mitt ben. Mer än något som har med vett och sans att göra.

På hemvägen berättade den snälla taxichauffören om hur han brytit lårbenshalsen för prick ett år sedan och hur han fått skruvar och allt hade gått jättebra tills nu när skruvarna hade börjat värka och han skulle operera ut hela skiten. Note to self: fråga doktorn imorgon om hur stor risk det är att jag kommer utsättas för samma öde inom ett år. Är inte exakt jättesugen på ännu en operation.

Fyra nyanser av gips

Eftersom jag inte gör annat än ser på serier (senaste dygnet: gossip girl, west wing, spung) eller fimer (senaste dygnet: burn after reading, vicky cristina barcelona, my best friend's girl) känns det som en stor sak att transporteras ut till en födelsedagsmiddag på självaste konstfack, äta en middag, ta en taxi hem. Big deal är det. Mycket big. Detta ska hur som helst snart ske. Och med gipset skinande rent och en sprillans nyinköpt socka över nakentårna blev temat idag fyra nyanser av gips. Vitt, vitt, vitt och mer vitt. Samt svart.

I bakgrunden ser man, som en liten bonus, mitt kök och man ser även att jag borde gå till en återvinningsstation med alla glasflaskor jag har liggande där, men hur skulle det gå till. Går inte.

Om kvällarna innan jag somnar brukar jag visualisera måndagens olika sjukhusaktiviteter framför mina stängda ögonlock. Jag ser hur gipset klipps upp, ser att ärren är fina, att läkaren som tar bort alla stygn (obs det gör inte ont) och tittar på nya röntgenbilder utbrister 'oj' och sedan, efter en stund av tankfulla nickningar mot plåtarna, mummel och hummande, fortsätter: 'jag har då aldrig sett maken till snabb benläkning, unga dam, du behöver inte de tre sista veckorna. Du har läkt ihop på rekordtid. Grattis. Du är ett mirakel och du kan gå igen'.

Jag vet att man blir besviken om man hoppas på orealistiska saker. Men jag har inget annat att göra.

Hej hej

Idag var jag synsk. Efter en lunch med Tobias och Håkan stod jag lämnad i regnet i korsningen Bondegatan/Östgötagatan och tänkte att jag borde fortsätta gå, belasta foten, vänja den vid rörelse, vänja mig vid rörelse, inför arbetsstart nästa vecka. Men, som jag nämnde tidigare idag är det så hemskt tråkigt att halta runt ensam, på trånga trottoarer där man är i vägen och allt går sakta och man fryser om tårna och dessutom, under rådande väderförhållanden, blir blöt om dito. Plötsligt kom jag att tänka på Christian. Tänkte att jag saknade honom och att det minsann var evigheter sedan jag träffade honom och att det säkert skulle förbli så eftersom han kanske är den av mina vänner jag träffar minst under dagtid. Det blir mest på fester, konstiga resor och ännu konstigare events, alltid med alkohol inblandat, alltid under former som påminner väldigt lite om att gå på regniga trottoarer i långsamt tempo med kryckor. Jag tänkte att det var synd. Jag stod vingligt rådvill i korsningen för att leta upp min mobil, tänkte febrilt på om jag kom på någon ledig frilansare eller arbetslös att ringa upp och tigga sällskap på min förestående regnpromenad. Precis när jag fiskat upp mobilen ur fickan ringde det. Christian. Uppspelt svarade jag med att berätta det osannolika i att jag just stått och tänkt på honom och att vi inte setts på, vadå, en månad. Tydligt oimponerad frågade han var jag var någonstans. Jag berättade. Han sade att han skulle vara där om en minut. Han råkade vara på samma plats. Efter en minut sågs vi och så gick vi ut och gick lite i regnet.

Med detta vill jag ha detta sagt: jag är synsk. Känner ENERSCHIER och shit.

Bijou

Snart ser jag vicky christina barcelona. Men innan dess ser vi lite reklam. Tex för spelet som tre av mina vänner gjort. Känsla: stolt. Och lite ont i foten, men har plats längst ut på rad så man kan sträcka ut benet. Så då vet ni. Förresten såg jag burn after reading tidigare idag och mitt döda ansiktsminne var värre än någonsin. Kände inte igen george clooney förrän efte en dryg timme in i filmen. Som för övrigt bara var sådär men väl godkänd post gåträning i ösregn.

Till louise, sister in kryck

En olycka kommer sällan ensam. Nu har louise, fina louise som förre helgen fixade bil och eskorterade mig till körkonserten på landet, ramlat och har en blå och svullen fotknöl, på väg till st göran där röntgen ska ske. Vi tror (man har ju lite kunskaper i frågan) på kraftig stukning eller brytning, i så fall av den yttre fotknölen (balla jag bröt ju då båda). Fotknöl heter för övrigt malleol på läkarspråk. Hur som helst känner jag med henne nu. Tänker mig att vi gör jullovet väldigt handikappsvänligt. Många gosiga sittande saker. Krycksystrar. Åh.

Oj

Nu ska jag gå lite. Några kvarter minst. I förrgår och dagen innan det var jag magsjuk. Igår bara lat. Jag tror jag borde gå mer och längre. Men det är så jobbigt. Det går sakta och man känner sig ivägen på trottoaren, splittar par som får släppa breddgången för att ge tjejen med kryckorna plats. Barn får se upp och gå tätare med sin mamma eller pappa. Man är bred last. Och det tar två timmar att duscha och kl sig. Och han man hunnit såhär långt och inser att det där man har på sig nog inte är en klänning utan en tröja så tänker man so be it. Ingen chans att man börjar om. Och det allra värsta är nakenkänslan över tårna. De som sticker fram i gipset, som nu bara täcks av en tunn strumpa. De fryser, tårna, and there is nothing i can do about it. Utom att gå vidare, sakta, försöka tänka på annat. Saknad idag: jeans. Strumpor i vanlig stl. Skor på båda fötter. Aja. Gotta run. Eller ja, ni fattar. Gå.

Sjukskriven dag 16

I verkliga världen:

* Promenerat/haltat runt kvarteret.
* Gjort benövningar på golv.
* Haft besök i soffa x 3
* Beslutat att gå tillbaka till jobb på tisdag, styrt upp skjuts till och från, nöjd.

I serievärlden:

* West Wing: Josh överlevde (jag vill äta upp).
* Gossip Girl 1: Chuck OMG OMG OMG jag DÖR (samt vill äta upp).
* Gossip Girl 2: Kan The Humphrey family BLI mer sliskigt moralistisk? Och Rufus puh-lease sluta plånka på samma gamla låt du hade en hit med 1991 och sluta packa gitarren till vilken liten minitripp out of town du än tänker göra (1. du kommer ändå aldrig iväg och 2. du kommer klara dig utan gitarren och 3. vi har fattat att du är en mjuk typ).

Soon after christmas. Fast before.

I've called you now a thousand times
I think I know now you're not home
I've said your name a thousand times
To be prepared if you'd be there

I wanted so to have you
And I wanted you to know
I wanted to write songs
About how we're walking in the snow

You've got me slightly disappointed
Just a bit and just enough
To keep me up another night
Waiting for another day

The city's taking a day off
The streets are empty
No one's out tonight
My life is in another's hands

I wanted so to have you
And I wanted you to know
I wanted to write songs
About how we're walking in the snow

But there's no snow this winter
There's no words for what I feel for you
It's not enough
Though it's too much
Why must it always be like that?

The tv screen is lighting up my room
The film has ended
Every inch of my skin is crying for your hands

You've got me slightly disappointed
Just a bit and just enough
To keep me up another night
Waiting for another day

En idé

Jag fick just en ganska briljant idé. Jag skulle jobbat med Motörhead på lördag. Uppenbarligen kan jag inte göra det, pga foten. Men tänk om jag skulle gå dit ändå, bara för att få Lemmys autograf på gipset. Vore inte det roligt? Jo det vore det.

Några notes

Note to self 1: bara för att vinterkräksjukan officiellt har gått över så betyder det inte att man kan börja äta hur som helst.

Note to self 2: ett gips med hål för tårna ger blöta dito när man gåtränar i regn.

Note to self 3: min rumpa. Den har försvunnit. 2,5 veckor i gips av totala 6 och allt som en gång innehöll muskler börjar bli en sås, ett skumgummi, något mjuk som är mig främmande. Känner stark oro inför framtiden. Det är såhär det känns att vara gammal, I'm sure.

Note to self 4: Josh. Måtte operationen lyckas. Måtte han komma tillbaka fullt återställd snart, snart.

Josh

Jag ligger i sängen och väntar på att dagens första (och kanske enda - HURRA för framsteg!) smärtstillande ska kicka in. Tittar på det 21:a avsnittet av första säsongen Vita huset och president Bartlet sade just det här: "It's nice when we can do a little something for the prostitutes, don't you think?". Hihi. Jag älskar Vita huset. Är kär i Josh och vill ha Toby som storebror och presidenten som pappa och CJ som faster och jag har starka åsikter i det här att Josh snart tänker hångla med döva tjejen från L Word för det fattar ju var och en att han ska bli kär och ihop med sin svinroliga assistent.

Ja och sen om det händer något i den riktiga världen så vet jag inte så mycket om det. Jo magsjukan är alltså officiellt över och det är så jävla bra för det var så jävla äckligt och orättvist att jag med mitt handikapp alldeles ensam skulle få den. Jävla jävla.

Ville dö men vill inte längre. Om det inte kommer tillbaka.

Dagens andra insikt. Livslust har mycket att göra med hur man mår. I alla fall jag. När jag gnydde i ensamhet och kräks inatt ville jag nog dö en aning. Tänkte att ska det vara såhär jävla jobbigt kan jag lika gärna skita i det. Otack är världens lön och där fick man för att man började se det ljusa i tunneln och gilla läget och allt det där. Fy fan. Magsjuka med gipsad fot. Säger det igen. MAN VILL DÖ.

Hur som helst. En dag har gått nu, fylld av sömn och slummer och några avsnitt Vita huset av vilka jag såg första fem minutrarna och sov resten, och jag tror jag börjar gilla livet igen. Gud så snabbt jobbat. Jag orkar trycka ned tangenterna på min dator! Jag orkar hälla upp vatten att dricka och hittar en avslagen cola i kylen, så himla lämpligt. Jag orkar (nätt och jämnt, men jag gör det) gå ned med soporna i porten och titta i brevlådan. Har inte spytt på tolv timmar. Det borde väl betyda att det är på övergång? Att jag snart är frisk igen?

Ödets ironi eller där fick hon allt

Nu vet jag hur det känns att vara ensam på riktigt. Detta på grund av att en bruten fot, som ändå möjliggör små promenader med vänner runt kvarteret och andra sociala samvaroforme, tydligen inte var nog för mig under den här vintern utan why don't we slänga in en vinterkräksjuka på handikappet som pricket över i:et?

Att få magsjuka. Alldeles ensam. Med bruten fot så man inte hinner ta sig till en toalett. Jag rekommenderar det inte. Sällan har jag känt mig så ynklig som natten mellan den åttonde och nionde december 2008. Kanske aldrig.

Horisontell igen

Phew. Jag har gåtränat. Jag försöker vänja foten vid belastning en längre stund i sträck, och jag försöker vänja handen vid tyngd en längre stund i sträck. Hittills har jag gått som längst fem minuter, sedan har jag lagt mig och vilat. Idag har jag gått säkert en halvtimme eller en timme innan vila. Det var vansinnigt jobbigt. Nu gör det mycket ont i hälen och jag är inte säker på om det är en bra eller dålig grej. Hur vet man det? Hur vet man om det gör ont sådär som det ska göra ont när man har en fraktur som man ska belasta och som ska läka av just belastningen, eller om det gör ont för att man går fel eller snett och något är konstigt? Hur vet man?

Jag vet inte. Jag lägger mig ned och vilar tills det inte gör ont längre. Ett vanligt sätt att lösa problem på har jag hört. I övrigt kan nämnas att dagen har ägnats åt paperwork igen, försäkringskassan och jobbförsäkringen och SÖS har fått sig ett samtal eller två. Som det ser ut nu är jag tillbaka på jobbet nästa vecka, förutsatt att läkaren som ska röntga mig på måndag tycker att saker ser ut att gå åt rätt håll.

Man håller tummarna. Hårt hårt.

Mina kollegor

Längtar efter mig. Jag längtar efter dom. Den här fick jag nyss. Featuring mig, Mattias, Anna och Lillis.

The pysslarresultat:

Pysslar mer

Pyssel

Vissa pysslar med stickad tröja. Vissa pysslar med att ducka för pysslet.

BREJKTRU!

Pysseldag

Nu är jag ivrig igen. Snart ska jag ännu en gång lämna huset. Känna vanlig luft, sån där som finns utomhus, och hälsa på en vän. Tillsammans med vänner. Vi har pysseldag hos Anna Åhlund nämligen.

Anna är konstnär och det första jag såg henne göra var en jättefin fitta. En illustration alltså, några svarta streck mot en vit bakgrund och den förklarande texten "fransk fitta". I samma ögonblick som jag såg den franska fittan insåg jag att Anna, som på den tiden var en nybliven vän, var ett sant geni. Inget förklarande kring nationaliteten på fittan, inget ursäktande över att det just var en fitta man ritat, bara så. En fransk fitta. Och nu har vi pysseldag hos Anna i Farsta.

Jag hade inte tänkt så mycket på själva pysslandet förrän Anna frågade mig vad jag tänkte pyssla med imorse. Eftersom jag inte hade tänkt på det svarade jag sanningsenligt. Hon nämnde lite olika sakar för mig som man kunde pyssla med och tyckte att jag skulle tänka på det. Vi enades om att jag borde trycka franska fittor på vita trosor, så det är vad jag ska göra nu. Jag hoppas att jag får använda hennes franska fitta på mina trosor. Jag kommer aldrig kunna rita lika fina franska fittor som Anna Åhlund. Jag kan inte rita alls.

Dagen till ära har jag förstört ett par rosa strumpbyxor så att de kom över gipset. Det är mycket roligare att vara söt när man är halt, än inbylsad i stora träningskläder. För övrigt kan nämnas att jag idag testar att bara äta alvedon som smärtstillande, och inget Dexofen. Dexofen har vissa biverkningar nämligen. Eller jag tror att det är dexofenet men jag vet inte säkert. Men till exempel sover jag konstigt nu för tiden. Och jag känner inte kyla eller värme. Det vill jag ha tillbaka, samt att jag vill kolla om jag verkligen har jätteont i foten om man går ned på lättare smärtlindring.

Dags för pyssel. Adjö för nu.

O helga natt

MIDNATT RÅDER!

Jag är tillbaka, jag är välbehållen, jag är trött, jag har inte blivit inramlad i av full person, allt är i sin ordning. Jag hade egen handikappssektion och jag njöt till etthundra procent hela tiden förutom när jag skulle halta ut ur skolan och det var mycket folk och jag kände mig besvärlig och långsam och ivägen. På hemvägen körde vi vilse på Adelsö och missade en färja hem. Sedan stannade vi och köpte te på en mack. Och till slut landade jag här. Betyg på första kvällen bland folk sedan olyckan: 5 av 5 möjliga.

Ps. På de mörka filmerna nedan ser man knappt någonting. Men i en av dem sjunger Måns Jälevik och i den andra FANTASTISKA Britta Persson. Ds.

En är exalterad. En annan är bara vanligt glad.

Lilla Venedig, Ekerö C

Här finns allt man behöver. Wokad pasta. Lövets biff. Plankstek och 'husetshamburgare'. Jag testade den. Den var enorm. Nu rullar vi igen. Över ett regnigt Ekerö och ur högtalarna sjunger Elton om livets cirkel.