Ikväll säger vi hejdå till Maria Plaza, betongklumpen på Wollmar Yxkullsgatan där jag bodde under åren 2002 till 2005. För er som inte vet: Maria Plaza är, nej jag menar var, ett grått fult hus nära Mariatorget i Stockholm där unga människor som inte stått i bostadskö i hundra år eller hade någon miljon att köpa lägenhet för kunde få små lägenheter till rimligt pris och kort kötid. Man behövde vara under 26 år, vill jag minnas, och faxa in ansökan och gå på en intervju och så var saken nästintill biff. Jag bodde i tre lägenheter i detta hus under denna tid. Först en tvåa som min dåvarande kille delade med en kompis. Sedan en egen liten etta. Sedan en gemensam tvåa som egentligen var två sammanslagna ettor. Sedan tog det slut och jag flyttade ut och hankade runt i andrahand några år. Hur som helst. Ikväll säger vi adjö till Maria Plaza för alltid. Genom en fotoutställning och diskussion. Själv tänkte jag fira minnet av detta ställe med, tja, några minnen från detta ställe.
1. Maria Plaza var mitt första hyreskontrakt i Stockholm. Efter några år i diverse märkliga bostadslösningar där ett pyttelitet rum utan egen toa eller kök kunde kosta 5000 kronor i månaden, eller ett hörn av min fasters vardagsrum, fick jag äntligen ett "hem".
2. På våning 2 - 5 bodde alltså "ungdomar" men på bottenplan bodde äldre herrar som, tror jag vi kan säga, erbjudits en sista chans. De var alla gamla (narkomaner eller) alkoholister som gått och blivit, tja, riktigt gamla. Vid tiden på månaden när soc kom festades det till där nere, när soc inte kom var det ganska stillsamt. Det fanns en matsal på plan 1 där de serverades frukost och lunch. Några av dem lärde man känna. Där fanns Harvey som var husets skojare. Där fanns Curre som lagade bilar på gården dag som natt. Där fanns också en kvinna, minns inte hennes namn men eventuellt Viola, som inte bodde i huset men alltid hängde där, i porten. Hon låtsades alltid stå och spegla sig eller kamma sig när man gick förbi henne, som att hon bara stannat till vid en spegel lite plötsligt innan hon skulle gå vidare. Hon dog sen. Det satt en annons uppklistrad i porten som "vännerna på Maria Bostadshotell" satt in, och upp.
3. I Maria Plaza såg jag min första, men inte sista, heroinspruta. En kvinna satt i tvättstugan en dag när jag tvättade och sade att hon bara behövde byta byxor någonstans. Det gick bra, sade jag och började hänga min tvätt. När jag vände mig om någon minut senare satt hon med en spruta i foten.
4. I Maria Plaza blev jag av med två cyklar inom loppet av ett år. Omöjligt att behålla dem där, trots många lås.
5. I Maria Plaza lärde jag känna nya vänner och bodde nära gamla. Där bodde både Frida, min kille, hans roomie, Morten och Daniel och My och framförallt Tårtan, finaste Tårtan som jag dessutom jobbade med på den tiden. Det var nästan alltid någon som välkomnade till filmkväll eller förfest om man var sugen på det. Man behövde aldrig vara ensam. Aldrig.
6. På söndagarna åt vi pizza på Ricardos, på Timmermangsgatan. Världens godaste pizzor. Kan sakna dem fortfarande.
7. En gång gick en halvgalen man fel och satte sig i Fridas lägenhet när hon var ute för att hämta tvätt. När hon kom tillbaka till sin lägenhet satt han på hennes sängkant och åt en banan ur hennes fruktskål. Han gick inte riktigt att resonera med, så Frida gick ut och ringde polisen för att få hjälp att få ut honom ur lägenheten. När hon försökte återvända hade han rest sig upp, gått ut hallen, och låst. På något sätt anlände polisen och på ett annat fick de upp dörren. Frida var mycket skakad när det hände men i efterhand är något av det roligaste jag vet bilden av, som hon berättade det, poliserna som står och skriker mot mannen som stillsamt äter en banan: SLÄPP BANANEN. NU SLÄPPER DU BANANEN.
8. När det blev slut med min kille och jag behövde flytta ut omgående hade jag inte exakt någonstans att bo. Så jag flyttade ned en våning, till Fridas 21-kvadratare och sov helt sonika i hennes säng på ca 90 cm. That's friendship. That's Maria Plaza.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar