Om att möta terror med mer demokrati eller jag vet inte

Igår var jag nedslagen av se-nedan-skäl och gick nästan apatiskt mot stallet. På Gullmarsplan bygger de om och det är en flaskhalseffekt vid uppgångarna. Hundra människor försöker klämma sig fram till en smal trappa. Jag gick där, rätt soft, i samma takt som resten av gruppen och plötsligt får jag en hård smäll på underarmen och en man skriker MEN DIN FÖRBANNADE JÄVLA.... FITTA, rakt i mitt ansikte. Jag blir så förvånad att jag inte kan säga något. Jag bara stirrar på honom, eventuellt en smula gapandes. Han tränger sig förbi mig, går före mig upp i trappan och vänder sig gång på gång mot mig och skriker och viftar med händerna som att vi ska börja slåss, att han inte viker för fighten så att säga. Det gör ju då jag. Jag blir rädd och går sakta, fortfarande tittande frågandes på honom och plötsligt är vi uppe och ute ur trängseln. Jag börjar gå åt höger, dit jag skulle, och han skriker och går efter mig. Jag får skakiga knän och vill gråta en smula. Gömmer mig i en ny folkhop och går ned på nästa perrong. Ser inte mannen som slagit mig och kallat mig fitta men känner mig fortfarande lite rädd. Kliver på nästa bana och tänker att den här dagen kunde ju varit trevligare om man säger så. Förbereder mig på skäll och missnöje från min ridlärare samt att bli uppsatt på någon av de "sämsta" hästarna. Där någonstans vänder det. I stallet blir livet liksom fint och mjukt igen. Min nya grupp visar sig vara jättegullig och alla välkomnar mig varmt. Jag får rida på hästen jag brukar rida, den jag är så kär i att jag funderar på om jag måste köpa henne trots allt. Jag får fina ord från den strängaste ridläraren och även om det förstås finns en massa kritik och saker att bättra på så var det konstruktivt. Vänligt. Välvilligt. På tunnelbanan på väg hem går en tjej i min ålder och ber om några kronor, hon är hemlös och ingenstans att bo inatt. Hon står bortvänd från mig och jag hittar två tjugor i min plånbok som jag ger henne när hon vänder sig mot mig. Nu börjar jag gråta, säger tjejen i min ålder utan hem, och jag känner mig smutsig och hemsk som just haft världens sämsta dag för att jag inte fått (!) ett hyreskontrakt. Tjejen klappar på mig och en kille bakom säger att han inte har pengar på sig men en chokladkaka, som hon får. Jag kommer fram till Hornstull och min kvartersrestaurang håller på att stänga. De som vanligtvis är både sura och dåliga är liksom förbytta. Klart du ska ha lite mat, vad vill du ha, frågar kocken och när jag ber om en sallad som inte finns på menyn säger han "det fixar vi". Jag sätter mig. Tanten som är surast på stället kommer fram och ler (!) och frågar om jag fått hjälp. Jag tittar på kocken som lagar min sallad fast klockan är stängning. Han tar sig tid att skära gurkskivorna så att de ligger snyggt som topping. Jag får min sallad och går hem till mina vänner, som haft middag ett kvarter bort. De har sparat efterrätt till mig. Vi hinner ha trevligt i en timme innan jag måste gå hem och sova. Känslan som består när jag går hem är att dagen gjorde en jävla kovändning till slut.

Nu kör vi igen.